De flesta svenskar har nu varit ute på internet i närmare 15-20 år. Attityderna kring internet, dess användningsområden och sätt att skapa nya kontakter via det har förändrats. Vi har gått från att vara helt anonyma på nätet till att i allt större omfattning skapa oss digitala identiteter som matchar vår person – vi skiljer inte på vem vi är utanför nätets värld och i dess. Det pratas numera mycket om vikten av att hålla koll på sin person online – vad som skrivs om en, vilket resultat som kommer upp på Google och att man ska registrera sitt namn i olika sociala forum för att undvika att någon annan tar just ”ditt” namn.
Jag tänker ofta på den utvecklingen och speciellt dessa dagar när en av de stora dejtingsajterna kör en reklamkampanj i svenska tv-kanaler. Det är en seriös reklamfilm som syftar till att visa tittaren att dejtingsajten menar allvar när de erbjuder singlar chansen att möta sitt livs kärlek. I reklamen säger en ung och attraktiv tjej att hon vågar använda sajten därför att de endast visar hennes intresseprofil för de personer som sajtens algoritmer anser matchar henne. Med det budskapet vill sajten också göra det klart för användarna att de verkligen har en chans att hitta någon i det enorma hav av människor som finns på nätet.
Jag läste i Aftonbladet att mer än hälften av Sveriges singlar numera dejtar på nätet och att en stor del av dessa faktiskt också hittar en partner. Är inte det fantastiskt? Det hoppas jag att du som läsare håller med mig om. För inte så länge sedan rynkades det på näsan åt paren som träffades på nätet. Skönt att vi har gått ifrån det. Alla sätt som människor träffas på är bra, så länge de kan välja sin partner själva och får chansen att få utlopp för sitt hjärtas önskan. Oavsett om det är på nätet eller på krogen. Vi är ju oss själva överallt numera.